— —— — — — ——— — — — —— ———— — För oss till Don Ramon! sade Tapia. — vi kånna icke nägon Don Ramon, utropade en af arbetarne. — Så vidt jag märker, kånnen j ej eller Anders Tapia, efter som j tron er kunna lura honom. Don Ramon år hår, och jag har bud från general Don Ignacio, svarade-Stöfvarena, utan att låta bringa sig ur fattningen af den snara, man lade för honom. I detta ögonblick gick en officer genom den ljuskrets, som spridde sig från ugnen, och Ståfvaren utropade: , — Don Ramon! En budbårare från er broder anhåller om er hjelp. — Hvem år du, min vån, som tycks kånna mig, och som jag icke kånner? svarade officern. — En man, som nog finner likheten mellan två bråder, om den också vore mindre tydlig ån mellan er och honom, svarade Andres leende, och på hvars trohet ni icke långre skall tvisla, sedan jag för er uttalat ett ord, som ingen utom ni får håra. -Stövaren-lutade sig till officerns öra och hviskade något, som ingen annan hörde, men som gjorde ett smårtsamt intryck på honom. — Det år bra, sade han kort, denna man år en af våra.