Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1852, sida 2

— Jag skulle hellre hafva sett, att det varit Andres röst, sade Luz. — Det år ju detsamma. Den ena skånker du ditt hjerta, den andra ditt åra. Nu väntade de båda fruntimren på sortsättningen af sången; men sångaren väntade på någon uppmuntran, såsom svar på sin kårleksandande vers, och man svarade endast med den djupaste tystnad. Ännu ansåg han sig dock icke hafva förlorat fåltet; efter nägra ögonblicks tystnad hördes samma röst ånyo, men denna gång inne i sjelfva trådgården, ty sångaren hade hoppat åfver cactushåcken. Utan att man ånnu kunde se honom, började han åter samma vers, hvarpå han icke fått något svar. Det var verkligen Berrendo, som icke hade så stort förråd på poesi att slösa med för ingenting; men versen blef icke sjungen till slut, utan man förnam ljudet af en sabelklinga som drogs ur slidan; derpå hördes tvenne röster, som vexlade hotande ord.