dren trodde sig ej vara hörd af nägon obehörig sade hon till dottern: — Nå, Luz! hade jag icke rått, når jag sade dig, att man med mera såkerhet fångar karlar genom missaktning och stolthet ån genom att såtta ljufva leenden och ömma ögonkast på kroken? Ser du, inom de trenne sista dagarne hafva nu två mån fallit i de nåt, dem din stolthet och slughet utsatt för dem; eljest skulle de i dig icke sett något annat än en soglig ålskarinna, men nu kan du vålja hvilkendera du behagar till man. — Så att du verkligen tror, min mor, sade den unga flickan, att dessa två fråmmande herrar — — Om jag tror det! Nu beror det endast på dig sjelf, sedan de båda blifvit så förtjusta genom den skygga min, hvarmed jag rådt dig att bevåpna dig. Till de fula flickorna, hvilka önska bekåmpa den köld de ingisva och uppvårma hjertan med brånnande blickar, till de fula skola vi lemna det vånliga mottagningssåltet, de halfva orden och det lockande leendet. Tro mig min flicka, karlarne ålska och akta endast sådana vackra flickor som du, i förhållande till det pris dessa förstå att sätta på sig sjelfva. Ja, om du nu ville, så kunde vi få två följeslagare, två reskamrater stållet för en, till Tehuacan, der din fader