Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1852, sida 2

icke en gång respekterat de dödas ro? Naturligtvis saltpetter att tillreda krut af, och dernäst ett säkert gömstålle. Berrendo måste tillstå att denna gissning oemotsågligen hade mycken sannolikhet för sig. ee I går, fortsatte den obekante, då jag i trakten håromkring sökte efter ett eller annat spår, hvarpå jag kunde igenkånna att Don Ramon varit hår — ty, oss emellan, jag har muntliga depescher till honom från hans broder, Don Ignacio —, hårde jag ett doft ljud, likt det, som uppstiger ur vulkaner i nårheten af deras krateröppningar; derpå säs jag vid sidan af en höjd en lått rök höja sig i luften. Min första tanke var, att bullret hårrörde från ett regimente, som ryckte ut ur Pucuaro, och råken ansåg jag komma från någon fåraherdes eld, som jag icke kunde se, men når jag nu ser, huru man rotat i dessa grifter gick sanningen upp för mig. Det underjordiska bullret! kommer från en hop menniskor, hvilka åro dolda inom bergets våggar, och röken som jag antog komma från någon herdes eldstad, trånger sig ut genom sprickor i berget och jordytan. (Fortsåttn.) Hi TT