(Bä 2————7——————— Mantiljen gled ned från hennes hufvud på axlarne och från axlarne på mattan. Detta gaf Berrendo tillfälle att se ett förtjusande ansigte och konturerna af två blåndande hvita axlar; men samma man, som nyss förut tyckte sig hafva tusen saker att såga, kunde nu icke hitta på ett enda ord att framstamma; han stannade stum och håpen. Han fick först sitt mål igen, sedan mantiljen åter blifvit dragen ölver den vackra Mexikanskans axlar och hufvud, och således nu åter dolde det, som för ett ögonblisk sedan blifvit blottadt. — Förlåt mig, mamsell! utbrast ändtligen ryttaren, sör den sörskräckelse jag förorsakat er; men eftersom jag år fråmling hår i staden, önskade jag gerna veta, om hår finns något vårdhus för resande, och Gud gifve, att det icke funnes något! — Uvarsör icke det, min herre? frågade den unga flickan med en röst, lika klangfull som den mexikanska nåktergalens. — Emedan jag i sådant fall ville bedja er skänka mig gåstfrihet. — Jo visst! svarade hon med en stolt blick. Tror ni att min moders hus står öppet för en sådan gäst som ni? Nej, hår finnes en krog, som ligger blott några få steg hårifrån. 2—