punkten till periserien. Det sträcker nu redan sina armar Öfver barriererne, till och med öfver såstningsvallar, hvilka ånnu omsluta Montmartre, Batignolles, Passy, Auteuil, Vangirard, Grenoble, Belleville, La Vilette, La Chapelle och Clignancourt. Skansarne, med hvilka börskonungen Ludvig Philips spe kulerande vishet omgaf staden, och hvilka hvarken förmådde uppehålla kKonungadömets eller statspapperens fall, bilda en krans af militåriska arabesker omkring verldsstadens ramar. De hafva, med undantag af skansen du Mont Valerien, som ligger der i en hotande atti— tyd, ingenting imponerande. De äro nåstan ingenting annat, ån petrisicerade infall af Ludvig Philip. Le roi savance — den ene med sina måtresser, den andre med sina sortisikationer! Öfver deras betydelse vis å vis yttre fiender må kännare i byggnadskonst döma. baris medelpunkt år Isle de Notredame och de på begge sidorne om Seinen angrånsande stadsdelarne. Här finner man endast små korta gator, grupper af hus, hopade på hvarandra -— ingenstådes någon behaglig utstråckning. Det år i den första kånslan af det ångslande behofvet, som denna del af staden blifvit skapad. Hus vid hus, gata vid gata, hörn vid hörn, allt kort afhugget, framoch tillbaka-springande, inga stora hus. Quarreer, otympliga massor — detta är stadens hår herrskande karakter. Hår år också medelpunkten för förvaltningen och tron — på sjelfva ön domkyrkan Notre-dame, Palais de justice, polisen — midt öfver på högra Seine-stranden hötel de ville! Kyrkan Notredame, ett dystert måsterverk af den göthiska byggnadskonsten, som stråfvar till himlen med hundratals spetsar, har sett mycket och mycket sörgätit, alltifrån ringaren Quasimodo, som sprang omkring på portalens yttre gallerier, ånda till kejsar Napoleon, som företog sig ånnu något djerfvare, då han hår satte kronan på sitt hufvud! Kyrkan Notre-dame har sett mera; ån som väl skickar sig för en kysk, kristlig kyrka. Den såg sitt heliga altare prostitueradt genom skådespelerskan Maillard, som i en luftig drågt vågade spela förnutets gudinna och i stället för madonnans i spillror krossade bild framstålla till dyrkan den dödliga qvinnan med sina jordiska behag; den hörde inom sina heliga murar atheisternas upproriska knot; den hörde en Chaumettes. en Anacharsis Clootz blassemerl Hvar finnes vål den kyrka, som sett och hört någonting dylikt? Bourbons soldater sodrade sina hästar i Roms kyrkor, de gjorde ett stall af St. Peters-kyrkan; detta vanhelgande var icke så stort; ty frälsaren sjelf har ju kommit till verlden i ett stall. Den kyrkliga stallfodringen var dock icke ett så fråckt tilltag, som inaugurationen af en mensklig gudomlighet, de råa soldaternas svordomar icke så afskyvårda, som tillbedjandet af denna syndiga qvinna! Och af alla dessa smärtsamma förödmjukelser har också templet blifvit gammalt och svagt — man restaurerar det för närvarande, man putsar upp det, så att det må se nytt ut. Kyrkan år omgifven af murar, som klåttra omkring henne som Lillepytter. Blir hon först uppputsad och modernt friserad, så skall hon göra ett dubbelt så vemodigt intryck. Hon kommer att se ut som en gammal skröplig qvinna med falska lockar! det blir alltid ett olyckligt försök att putsa upp medelåldern. Må man låta denna sten-Ahasverus dö, så som den verld den tillhört, dött! I sanning, ånnu gråter elåndet, nåden, sorgen på dessa kyrkobånkar, ånnu tigga hår krymplingar, i hvilka man har svårt att kånna igen den menskliga gestalten — må man unna det dystra menniskyödet denna dystra asyl; men må man icke försöka att göra den ljus och glad, ty det sjuka sinnet trifves endast i mörkret, likt kållarplantorna. Men må den majestätiska domen allt ånnu drömma sina skuggdrömmar i månskenet, må den drömma . — 2 —— —