Huru folken plundras. (Ur Budbåraren.) Nittonde seklet har måhånda framtett de starkaste bevisen uppå maktegande personers girighet och regentslågternas lystnad efter rikedomar. Visserligen hafva enskildta exempel åfven förut funnits, ån i en, ån i en annan stat; men i allmänhet hafva de flesta furstar, dels af karakter och ådelhet, dels af en för deras stållning nådig ansedd hederskånsla, hufvudsakligen endast sökt att fylla behofven för sin, om ock ofta öfverslödiga ståt och vålgörenhet. En Philip II i Spanien, en Ludvig XI i Frankrike, en Henrik VIII i England, m. fl. hafva vål fordom utsugit folket, får att föröka sin enskilta skattkammare; men knappast torde någon till den grad plundrat för egen råkning, som parvenyen kejsar Napoleon, och sedan han visat vågen, hafva flera af de gamla regeringsåtterna följt exemplet. Den nuvarande usurpatorn af högsta makten i Frankrike, hans vårdige brorson, har helt oörtänkt afslöjat hemligheten rörande de skatter som den förre fattige artillerilöjtnanten på ungefår tjugo års tid sammanlagt. För att nemligen nu skryta med sin oegennytta, läer Ludvig Bonaparte i sina tidningar omtala, att de fordringar, hvarpå han nådigt uppgifver anspråk, men som han således anser sig kunnat såsom kejsarens förmögenhet utkråfva, åro dljande: Kejsarens privata domåner som konfiskerades 1814 200 millioner franc — ss nn nn rr