Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1852, sida 2

att spåka vår arma kropp — det år, med ett ord, en skånsk skjutskårra. Att fårdas på en sådan rapphöna heter på studentspråket ironiskt nog: att ila på kårlekens vingar:: Det må så vara, att den der kårleken år tillråckligt skakande och dess qval kånbara nog, men att dess flygt ej blir får hög, derför ha våra vågsyningsmån dragit nödig försorg. På ofvannåmnde rapphöna befunno sig tvenne resenårer, den ene en skjutsbonde, af den vanliga skånska racen, med sin messingsplåt blånkande på pelsmössan, som en halfmåne, den andre en student, omgjordad med 168: skärp och pels. Båda sutto tysta och sörstämda, och endast mellan piskan och hästen fördes en temligen liflig konversation. Emellertid måtte vår resande student ha funnit tystnaden lång, ty plötsligt utbrast han, liksom för att håmna sig på landsvågen: -Det var hin till Eriksgata, mörk och smutsig . Han hann ej sjunga ut versen, ty bakom honom fortsatte med skallande ton en annan röst: . kall och våt. Han vånde sig förvånad om, och hvad såg han? Jo, en vån, en student som han, en olyckskamrat på rapphönans rygg. Båda kär