kantskap med invänarne i siskarstugan ä Stenskär. Nu råka vi dem icke mer der. Men om läsaren år road af att göra sällskap, så vilja vi likvål ånnu en gång göra visit hos de qvarlefvande af dem på Julafton. Vi begifva oss alltså till ett litet landtstålle, som vi hår vilja kalla Arnås, belåget vid en fjärd i norra Bohuslån. Vi intråda i ett hvitt envåningshus, som ligger på sluttningen af en med barr, och löfskog omkransad kulle, med utsigt öfver sjerden. Det första rum vi komma in uti år förmaket, hvarest allt år nått, enkelt och smakfullt. I sossan der vid fönstret sitter en ung man och jollrar med en liten, brunögd gosse, som roar sig med att rycka sin vårdare i hans yfviga, mörka skågg. hvarvid denne emellanåt skakar den lille, och såger: Din lille skålm, tycker du, att du så skall handtera far din? Hvaba? Detta joller måste sårdeles falla gossen i smaken, ty kan skrattar så hjertligt deråt. Nu kommer ett ungt, vackert fruntimmer in; hon såtter sig bredvid de förre, och den lille gossen stråcker genast sina små armar emot henne och stammar sitt ma-ma-mama. Hon lyfter den lille i sitt knå, under det hon frågar mannen: