hans namnkunniga fader uppdragit åt honom. hade han samlat ett förträffligt bibliothek och en ansenlig mångd autografiska dokumenter, hvilka han alltid med stor beredvillighet sjorde tillgängliga för amatörer och vetenskapsmån. Man påstår, att han, utom allt det dyrbara han samlat, uppoffrat mera ån ett hundra tusen franes för att komma åt alla hemliga papper från slutet af förra seklet och uppbrånt dem, föratt hindra deras möjliga ofsentliggörande, som kunde hafva flåckat fadrens minne. Ett berömvårdt företag af den barnsliga kärleken, hvilket dock historien kommer att beklaga. Lucas de Montigny var en ålskvård och intagande man. Jåmnte sin stora lärdom ägde han åsven snille och en lislig inbillningskrast. I fysiskt hånseende liknade han mycket Mirabeau. Hans död har förorsakat djup serg hos denna pariserklass af upphöjda och utmårkta mån, som innefattar akademici, högre embetsmån, artister, skriftstållare och diplomater, detta frimureri som bildar en intelligent kedja i hvilken hvarje lånk utgöres af ett ålskadt namn. Såsom tillågg till dessa något sorgliga rader, skall jag ur Lucas de Montignys lif beråtta en anekdot, som målar hans karakter och hans lynne. För några år sedan gjorde han en resa till London, i sållskap med en af de utmårkta mån, om hvilka jag nyss talat. bå de båda turisterna en dag skulle besöka Woburn-Abbey, stannade de vid stationen Leighton-Buzzard, omkring 40 eng. mil från London, för att taga en genare våg. Under det att de besågo en mångd fabriker i granskapet, öfverraskades de af det inbrytande mörkret. En häftig engelsk störtskur öfversöll dem och genomtrångde deras klåder, oaktadt de sökte skydd under tråden vid vågen. Detta ovåder utbröt just då de voro der, hvarest fem vägar bilda en sljerna. Emedan hvar och en på sitt håll sökte skydd, aflågsnade de sig från hvarandra och förlorade hvarandra ur sigte. Förgåfves ropade de för att åter träffa hvarandra; de förvillade sig mer och mer i denna labyrint, som blef ånnu mera invecklad genom störtregnet. Detta intråffade just en lördags afton vid den tid då arbetarne från sina verkståder begifva sig antingen till Guds eller Bacchi tempel. Sannolikt tråffade Montignys vån någon som förde honom på råtta vågen; men Montigny sjelf fattade sitt beslut, sedan regnet saktat sig något, och gick på vinst och förlust sin våg rakt fram. Han hoppades förmodligen på någon arkens dufva, efter en sådan syndaflod! Plötsligt varseblef han någonting hvitt som oupphårligt drog sig tillbaka då han närmade sig. Då började han springa och upphann på detta sått det hvita föremålet: Det var en skön sexton-ärig flicka, som ledde en liten gosse om nio eller tio år vid handen, för modligen hennes bror. — Hvad gör ni hår på vågen i detta oväder? frågade han. — My good gentleman .... jag fryser! svarade gossen. — Men hvart skall ni gå? — Till Leighton-Buzzard, till min mamma. — Ack, då skall jag göra er sällskap, ty jag råknar just på att hos din moder få torka mig och erhålla aftonmåltid. Barnet tycktes icke vara sårdeles belåtet med denna fråmling, som ovådret gjort till dess följeslagare. Genomvät, betåckt med smuts, och med hattkullen inslagen genom ett fall, liknade han snarare en pick-pocket (ficktjuf) ån en gentleman, i stånd att betala mat och rum. Misstanken ökades ännu mer, då han, som tyckte sig höra sin våns kallande röst, stannade lyssnande och började sjelf ropa af alla krafter. Nu trodde flickan med såkerhet att hon hade att göra med en bandit som ropade på en af sina kamrater. Hon A —