men denna anlånde först en halftimme derefter. Lancieren gick håftigt fram och tillbaka i rummet, då han mårkte steg af militårer i trappan, och gjorde försök att med en rakknif afskåra sig halsen. Anföraren för vakten intrådde först; mördaren stångde genast dörren och skiljde honom sålunda från soldaterna. Då uppstod en förfårlig strid mellan mårdaren och brigadieren, hvilken senare erhöll talrika sår af rakknifven. Under denna strid begagnade brigadieren sina vapen, och stred, oaktadt de strömmar af blod som flåto ur hans sår, en lång stund mot den, ursinnige, som, ehuru svårt sårad, sökte mörda honom. Slutligen utmattad och nåra att duka under, ropade brigadieren: -Ijelp! man mördar mig!-. Soldaterna, hvilka stannat utför dörren, sparkade upp densamma, för att komma sin kamrat till hjelp. Då framstållde sig en sörfårlig syn för deras blickar: golfvet, hvarpå den unga flickans lik låg, var öfversvämmadt af blod; mördaren hade halsen nästan afhuggen, ena axeln klusven af ett sabelhugg och blodigt hufvud; brigadieren, som blifvit kullkastad, var åfven betåckt med blessyrer och hade ett finger nåstan afhugget. Alla tre transporterades till sjukhuset omkring kl. half nio på aftonen. Flickan dog nåstan öÖgonblickligt: hon hade erhållit två sår: det första mycket djupt i öfra delen af bröstet, och som tycktes blifvit gifvet uppifrån och nedåt, medan mördaren ånnu höll henne i sina armar; detta sår hade träslat hjertat, lungorna och andra organer. Det andra var gifvet mellan 6:te och 7:de refbenet, nedifrån och uppåt, sedan flickan hade slitit sig ur mördarens armar, så att det bildade liksom en fortsåttning af det första såret. Mördarens sår åro vål icke dödliga, men den stora blodförlusten har orsakat en sådan matthet, att han knappt undgår döden. Brigadieren hade erhållit talrika blessyrer, men ingen enda farlig.