ute och undersökt om nägot kunde göras till briggens råddning, kom in igen, bad han Janne, att han skulle esomoftast gå ned till stranden, för att se hur det gick med sartyget. Och Janne, som sjelf var mycket interesserad al utgången, gick ut och stannade der. Han såg således huru man å briggen slog ut några ref och tillsatte klyfvaren, samt huruledes man åter snart minskade segel. Han hörde för andra gången tvenne skott; men nu tilltog mörkret, så att han ej kunde redigt urskilja hvad som föregick å fartyget; dock tyckte han sig mårka att det hade våndt och låg med fören mot vinden; han slutade deraf att det låg för ankar. Då kapten, såsom ofvanför nåmndes, med flit låt briggen -sacka, trodde Janne, att den dref och ansåg den såsom förlorad. Nu kom Anna ned till honom, för att höra hvad han sett, om fartyget vore utan fara eller ej. Han beråttade då för henne hvad han visste, och omtalade åfven sin farhåga. Anna frågade då, om det icke på något sått stodo till att rådda. Hårtill svarade Janne, att det nog skulle låta sig göra, blott han kunde komma ombord; ty då skulle han kunna lotsa fartyget genom sundet, som skiljer Stenskår från en nordligare holme in uti det större sundet, som skiljer samma ö från -Fastlandet-.