lönerna, af knektar, som haft tillråckligt för sitt uppehålle från sina rotar och får hvilka Ypnsabondlifvet år ett otium amabile och en förtråfflig salus vite, till och med af husåga re och inhysesfolk, som arbetat i två dagar och left bon i fyra, för att vid årets slut icke hafva något qvar af arbetsförtjensten. Nu har pipan fått ett annat ljud. Man erbjudes arbete från alla håll, under det enhvar dock inskränker sin arbetspersonal så mycket som möjligt. Mången mindre duglig tjenare har af brist på plats blifvit tjenstledig. Till och med qvinsolken, som förut endast drucko sitt kaffe och julade året om, emottaga med tacksamhet åfven den ringaste arbetsförtjenst. Det onda tyckes sålunda hafva något godt med sig och bår åtminstone vara en varning för många. Men det drabbar dock åfven den oskyldige, den verkligen arbetsamme fattige, den arbetande familjen med många barn, den vårnlåsa modren och qvinnan, hvars små sitta hungrande kring spinnrocken, till och med den mindre vål lönta embetsmannen och den mindre jordbrukaren. Och det drabbar hårdt. (Forts.)