— — ä —— ———————— ketting ute, sastän ankaren lägo blott vid pass sju samns djup. Fartyget låg en stund fast, utan att drifva, så att kapten började hoppas, att han skulle slippa att låta kapa masterna, hvilket han ock i det långsta ville undvika, Han yttrade åfven till styrmannen: Hår tycks ej vara så dålig ankarbotten, fast den år hård; kanske den år stenig och ojemn, så att ankarne på något sått beknipit sig mellan stenarne; ty på släta berget ligga de icke, det mårker jag. Knappt var detta sagdt fårrån dotrapporterades från fören: Babords ketting sprang. — Ladda och skjut af kanonerna! Klart till kapning! ropade kaptenen. , Tvenne skott aflossades, och besättningen väntade blott på befallning att kapa, får att genast afhugga vant och master, men kaptenen dröjde något med den påkostande befallningen; han ville först med en blick åt alla håll öfvertyga sig om att ingen annan utvåg fanns; men ingen undflykt gafs. Vål syntes akter ut en öppning mellan skären, men den var alltför träng, för att våga med ett större fartyg nattetid styra på den. Han kommenderade derför utan. att darra på rösten, högt och såker Kapaf han i hast afbröts af — dock IÅR om sen. körs, ast i Då gubben Sj alt hafva varit D