— och det år i sin ordning att åfven låta folket sSe en skymt af dagens uniformsföråndringar. likvål dela deraf till yttersta skårfven åt den som icke har något alls, hvilket gör att alla måste bli fattiga, men frågan blir dock huruvida dessa proletårer, hvilkas antal under dylika år betydligt förstoras, åndock genom denna nivellering inom kommunerna erhålla så tillråckligt att de slippa att blanda sina böner med korpungarnas rop. Underråttelser tillochmed från skånska kommuner bevisa dock motsatsen. Och denna ännu så få äriga kommunism har på flera stållen redan haft ganska menliga inflytanden på egendomspriset, så alt man måhånda innan långt kan bereda sig på samma följder som af Carl d. XI:tes så prisvårda regeringssått eller, att den ena provinsen blir full af ödehemman efter den andra. Bördiga kommuner deremot som icke hafva och som alltjemnt söka att utestånga fattigt folk, blifva naturligtvis i Proportion rikare som de magrare bli fattiga, så att man håraf finner det befångda i kommunalvåsendet, då det utstråckes utom sitt naturliga gebiet, som år att vaka Öfver fredlighet, ordning och våltrefnad. Allt annat, som icke kan jemnt fördelas, fattigvård, folkundervisning, vägunderhällning, skjuts o. s. v. skulle öfvertagas af staten och utgå af beskattningen på jord och förmögenhet. Men till en förströelse under nödens och hungrens tid skola en del regementen instundande sommar sammandragas till ett slags brigadläger på Ljungby hed. Om man tror att folket vid krigstrumpetens muntra ljud, kanonernas dån, sablarnes blixt, hästarnes snabbhet och bajonettens klang skall får en eller annan dag glömma sin vedermåda och blifva måttadt endast af ögonlust och oronsägnad, så har krigskollegii omtanka för den kringboende skånska allmogen visserligen varit stor och kan kallas landsfaderlig. Det kan till och med icke vara ur vågen, att nu efter Bonapartes så förtråftliga statskupp, visa de beskedliga skåningarne hvad de ha för Ögonen, i fall de vågade att någon gång mucka, nemligen hela denna svärm af kanoner, dessa långa rader sablar och bajonetter, dessa skaror hussarer, soldater och andra, som folket underhåller i sin anletes svett på det att makten må dermed hafva en skyddsmur och en tuktomästare öfver rustoch rothållare, i fall de icke hålla sig inom beskedlighetens d. v. s. gammaldagsorimlighetens skrankor. Det år alltsör beqvämt och ändamålsenligt att låta folket sålunda söda sina huggormar i sin egen barm, får att begagna ett gammaldags Napoleoniskt uttryck, Ty nu sedan de dynastiska krigen förlorat sina intressen för folken och krigsårans lagrar på utländsk jord således förvissnat, så återstår ingen annan krigarcbragd ån att taga kransen eller åtminstone nattmössan af sitt eget folk. Annars tycker visst mången att rikets penningar kunde under ett nödbrådsår användas till något ädlare ån till öfningsläger. Men vederbörande kånna såkert ordspråket: njugg spar och fan tar, och tycka det icke löna sig mådan att en sparar i gillet, ty gillesvåndtsom skåningen såger, har man åtminstone på ett eget sålt öfverallt i år inom fåderneslandet. Rösterna från norra Wermland båra tills vidare vittnesbörd derom. Alltsammans har således åfven sin genska allvarsamma sida för en opartisk betraktare. Emedlertid torde året vara en i vissa sall icke opassande gissel för arbetaren, som nu i flera år knappast velat arbeta, just emedan han icke tyckt sig erhålla nog hög arbetslön. Och han har icke heller behåft det vidare ån till husbehof, alldenstund födan stått honom till buds för en bagatell. I följd deraf ha vi hår i Skåne haft riktiga öfversvämnin— OO (0 O -—mm C-m 6U6 e gar af dagdrifvare, af ungt solk, som icke velat taga ärstjenst, emedan de icke ätnöjt sig —