På båda sidorna framför befunno sig tvenne flickor i knäböjande orörligeställning. Hon tycktes icke hafva beråknat ögonblickets makt; jag var den första fråmling som hon velat tillåta att kasta en blick på hennes ansigte; hon rodnade och betåckte ansigtet flera gånger med sin slöja, tills hon åndtligen blef sittande i orörligt majeståt. Med darrande händer bemödade jag mig att blanda de nödiga fårgerna på paletten och sökte dölja min ångest under arbetets rörelser: men först småningom lyckades jag erhålla någon konstnärseld bå mitt arbete var slutadt, lade jag, ester orientalisk sed, handen på hjertat såsom en asskedshälsning och drog mig under tystnad tillbaka srån den orörliga gruppen. Med mitt nya portrått skyndade Jag genast till doktorinnan, som så vänskapligt besvårat sig för min skuld, och trodde att hon skulle dela min glådje öfver det lyckade företaget; men når hon fick se portråttet, sade hon miss lynt till mig, att jag endast målat kammarjungfrun, som varit iklådd sin herrskarinnas pråktiga klåder. Furstinnan roade sig långe åt den roll, som kammarjungfrun, enligt hennes anordning, i tyst majeståt spelat; men då hon af henne erfor huru stilla och fredligt målarens arbete var, så nedlåt hon sig åndtligen att sjelf sitta för mig. (Forts.)