Nåstan en hel vinter försvann, och Sjöström blef allt svagare och svagare; men våren kom och med den tycktes åfven gubbens helsa smäningom återvånda; och till Annas stora glådje kunde han snart gå ut och, stödd vid en kåpp, vandra ån hit, ån dit på den lilla ön. Inom en månad var han så äterställd, att han sade sig på flera år ej haft båttre helsa. En afton, sen Sjöström blifvit frisk, sutto han och Anna ensamma i stugan och följande samtal uppstod dem emellan: — Men Anna, vet du, jag tycker att du gör orått, som så afvisar alla tillbud. Petter Hansson t. ex. år en bra och hederlig karl, och han kan åfven försörja en hustru. Jag år gammal och kan inte långe lefva, och sen står du alldeles ensam. Jag vet att du, såsom skål får dina afslag, söreger att du ej vill lemna mig ensam, och jag tror dig nog vara i stånd till att uppoffra din egen lycka för min trefnad och glådje; men det bår och får du icke göra. Petter Hansson har dessutom talt vid mig och sagt, att han mycket gerna vill att jag skulle flytta till och vara hos er, ifall du ville antaga hans tillbud. — Ja, men kåre farbror, då jag inte vill gifta mig, så kan jag vål få slippa. (Forts. AAA (——