att han blefve sjöman, ett förbehåll, som till alla delar öfverensståmde med hans egna önskningar. Kort efter testamentets uppråttande förvårrades Sjöströms sjukdom, så att han ståndigt blef sångliggande. Anna vårdade honom med en åm dotters hela omsorg och mången gång, då den gamle njöt några ögonblicks sömn, satt hon vid hans sång och fållde bittra tårar, vid tanken att förlora åfven den, som i allt visat sig som en far för henne. Och hennes sorg var hårvid så mycket större, som hon i den gamle skulle mista den ende, som förstod sig på och viste att rått bedöma hennes sorgbundna lynne. Han hade ju sjelf förlorat så mycket, att han efter djupet af sin egen smårta kunde uppskatta hennes. Visserligen ålskade hon sin bror, och han å sin sida var sin syster mycket tillgifven; men han var för ung vid fadrens frånfålle, för att af denna håndelse erhålla något djupare intryck; han viste dessutom blott att Anna förlorat en far och en kusin; men han anade ej att förlusten af den senare var lika kånbar för hennes hjerta, som af den förre. Hans glada och sorgfria sinne kunde derför aldrig fatta det vemod, som låg på djupet af hans systers själ. Ej under således att förlusten af den gamle skulle vara påkostande för den stackars flickan.