ras enda förhoppning om medhållare ligger i en hungersnöd —. Men så långe hvetet står i 40 s. synes en försoning omöjlig emellan de sex eller flere ledarena, och det parti, som de förut så oinskrånkt styrde. Och i afseende på den föreslagna föreningen emellan nuvarande kabinettet och detta partiks ledare, gör Times den ganska betydelsesulla frågan om icke, olägendeterna af en sådan förening ej skulle vara ett allt för högt pris för ett parti, som i proportion, tillförde slera anförare ån följeslagare, och såkert mera tvedrågt ån subordination-. Det är på detta sätt, som Times, genom en egen deducering, proklamerar för verlden att, för England all styrelse år omöjlig. Whigparti, et kan ej blifva vid makten, såvida det ej på ett eller annat sätt förstärker sig med nya krafter. Protekälonisterne åro alldeles omöjliga. Manchesterskolan, såsom grund för en styrelse, år likaledes en omöjlighet. Peeliterne hafva ej ens den förmåtenheten att vilja bilda en styrelse; de utgöras endast af några få ledare utan anhängare. Sådan år den kinkiga belågenhet hvari England nu år försatt inför vårt stora kommerciella samhålle, hvars medlemmar våga allt hvad de ega på de nyttiga företag, på hvilka Englands storhet grundar sig, och inför fråmmande länder, som hata oss för våra framgångars skull. Alla dessa funderingar kunna nu visserligen vara ganska roande för politici; de kuna tjena till bevis på vissa offentliga författares stora skicklighet i konsten att nedsåtta offentliga personligheter, och att vånda upp och ned på alla politiska kombinationer, endast för att visa det ingen kan vara landet till nytta. Men för köpmannen eller manufakturisten, som tånker på sina månatliga förbindelser — hvars yrkes fortsåttning beror af dessas ordentliga fullgörande, och hvars existens såttes i fara genom hvarje rubbning i krediten som kånner och vet att tusentals hederliga och flitiga industri-idkares dagliga upphålle hänger på ett hårstrå; för dem, år en sådan belågenhet, som Times så gerna vill inbilla verlden att England nu befinner sig uti, alldeles icke någonting roande. Redan hör man folk fråga: skola vi åter skåda samma åndamålslösa och sjelsmördande riktning, som den hvilken följdes under parlamentets sednaste session? Skola offentliga skriftstållare och medlemmar af den lagstiftande församlingen ej veta bättre hvad de åro skyldige England i Europas nuvarande ställnins, ån att söra allt i deras förmåga för att ånyo kasta oss in uti en ministeriell kris, utan annan frålsning ån att samma ministrar ånyo påtvingas oss, med den skilnaden, att deras förmåga att vara landet till nytta blifvit betydligen minskad? Skola de nårande klasserna för evigt uppoffras för politicis lumpna grål? Personer, som hafva den ringaste aktning för landets institutioner, skola allt akta sig för att spela ett så åfventyrligt spel. Det skulle vara en sorglig dag för England, om allmänheten till följe af dessa lumpna tvistigheter kommer till den ölvertygelsen, att vårt politiska maschineri ej långre duger. Vi vilja ej missförstås. Om styrelsen förnekar de grundsatser, på hvilka den fotat sin makt, och i enlighet ned hvilka den utfört de stora reformer vid hvilka den fåstat sitt namn, — så måste motstånd göras henne. Om det finnes en enig och kraftig opposition, som uttalar sådana grundsatser som landet gillar, och som eger mån beredda på och dugliga till att leda styrelsen, så kan senaste parlaments-sessions-experimentet utan våda förnyas. Men så Jånge det icke i verkligheten finnes något parti, som ens år beredt att emottaga styrelsen, om det erbjudes densamma, eller att föra den en enda vecka om det varit nog djerft att mottaga den, bör man icke begagna hvarje medel, godt eller dåligt, för att nedsåtta de båsta ministrar vi hafva att tillgå, ty det år endast att, för ett oroligt VERVA — —— satt han blefve sjöman, ett förbehåll, som till Il Ila dalar 2F. AHfetåmga mad hane eona Anck