le erhälla en båttre och ömmare vård. Så skedde åfven, och under Annas Omma tillsyn tillfrisknade snart gossen. Och emedan han trifdes vål hemma, gjorde han ej min af att vilja flytta tillbaka, helst som både Sjöström och Anna önskade att han måtte stanna hemma hos dem. Och gossens ungdomsfriska och barnsligt glådtiga lynne inverkade fördelaktigt på de båda andras, så att han snart blef ett nåstan oumbårligt sållskap för dem. Så förflåto nåra fyra år. Janne hade under tiden vuxit och blifvit en stor och stark pojke. Under senare tiden var han, så ofta vådret det tillåt, ute och fiskade. Stundom var han med någon större skuta från siskläget ute på 7Storsiske-, och han blef allmånt omtyckt för sin raskhet och oförskråckthet. Familjen i siskarstugan lesde ett, om icke så lyckligt, likväl förnöjsamt och stilla lif. Men nu började gubben Sjöströms helsa synbarligen att altaga, så att både han sjelf och Anna anade att hans dagar snart voro råknade. Sjöström uppsatte derför sitt testamante, hvari beståmdes: att allt, som fanns i reda penningar eller reverser, skulle tillfalla Anna, åfvenså boet, med undantag likvål af sådane saker, som egentligenför en sjöman voro af vårde, hvilka jemte en sjer igaleasen Lyckans Prösve skulle ) tillfalla. Jane, med förbehåll,