————————————— ——— jande och med den andra pekade mot himlen, tröstsullt hviskande: -Der sån j återse dem, som j sörjen-. Väl tog sorgen i början ut sin rått hos de båda olyckliga, som förlorat så mycket, men den blef snart lugnare och mera undergifven, och med denna religidsa resignation, som man icke sållan finner i den ringes koja, tröstade de sig småningom, troende att allt, hvad en vis och mild Försyn låter ske, likvål år det båsta, hur olyckligt och tugnt det ån må förefalla oss. Annas dgon syntes icke mer så förgråtna, hennes kinder återfingo sin friska fårg. Likväl fann Sjöström henne mången sommarqvåll, sittande på en sten vid stranden, och med tårfyllda ågon blicka utåt det vida hafvet, som i sitt djupa sköte inneslöt det, som varit kårast och dyrbarast för hennes hjerta.