Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1852, sida 1

i dagningen aftog den något, och då det blef full dager var det alldeles lugnt. Senare på dagen blåste det upp en lindring s.v. bris. Äfven denna dagen sörslöt i fåfång våntan; natten, följande dagen försvann; ingenting hördes af från de bortseglade. Nu började såvåäl Anna som Sjöström misströsta om, att någonsin mer få återse de kåra bortfarne, och slickan i synnerhet gaf sin djupa och bittra sorg luft i tårar och högljudd klagan, och gubben försökte ej trösta henne, ty han var sjelf i största behof af tröst. Så förflåt en vecka. Skepparen, som Gustaf skulle farit med, hade redan förhyrt en annan i hans ställe, och alla ansågo Lars Jonssom och hans systerson såsom lörlorade. hlott i djupet af Annas ålskande hjerta närdes ännu, en gnista hopp, ända tills några fiskare, på nionde dagen efter den våldsamma stormen, kommo bogserandes med Lars Jonssons båt, hvilken de funnit kantrad ungefär en mil från land. Nu var bortsararnes öde gifvit. De hade, derom var man öfvertygad, gjort sin sista resa. Men hoppets milde genius, månne han åfvergaf den arma dottern och ålskarinnan, den olycklige fadren? Ack nej! Han antog endast en skönare och mera öfverjordisk gestalt, som med ena handen vinkade åt de bittert sör