trätt, ja, tillochmed frun med den långa näsan. Dessa och dylika håndelser, hvilka i Ryssland kunna såtta en portråttmålares frihet och lif i fara, föranledde honom att öfvergifva den bana han hittills följt och, genom studerandet af de religidsa bruken i Ryssland förskaffa sig skicklighet uti att måla helgon bilder. Deruti ligger för konstnårn ett vidstråckt fålt att bearbeta i detta land, ty alla de, hvilkas jordiska lemningar legat mera ån 100 år i jorden utan att förtåras, anses och vördas som helgon, och deras portråtter finnas i alla kyrkor samt i de troendes boningsrum, för att genom åtskilliga instancer tjena som måklare mellan Gud och menniskorna. I ett kloster i guvernementet Pesna målade han en Cristusbild på en med guld och ådelstenar prydd biskopsskrud, för en landtkyrka, och började att lågga grunden till sitt ethnographiska museum genom målandet af en scen i klostrets matsal: I förgrunden åro de då i klostret samlade pilgrimerna sysselsatte med att ur trådskålar förtåra sin usla soppa; munkarne åro ordnade i bakgrunden mellan salens höga pelarerader. De ryska klosterinnevånarnes lif år icke så yppigt som legenderna beråtta om de gamla katholska klostren; ty, når i de senare tre mån icke förmådde omfamna en munks mage, såom famnar låtteligen en enda man tre ryska munkars magra skepnader. Vid samma tid uppbrånde en ung bondenka i en by nåra klostret af oförsigtighet bilden af sitt skyddshelgon. Hon hade nåmnligen på sin namnsdag upptåndt ett smalt vaxljus framför bilden och sedan begifvit sig ned i trådgården för att plantera kål och lök; vid sin återkomst fann hon, att ljuset fallit omkull, och under detsamma lågo lemningarne af den sörbrånda helgonbilden. Sedan nu denna bild var tillintetgjord, trodde hon att all lycka hade vikit från hennes hus; hon öfverlemnade hus och trådgård i sin syster Maschas vård, tog med tårar i ögonen afsked af henne och valfårdade, såsom botgörerska, med blottade fötter på de steniga vägarne genom den mörka skogen till klostret, der hennes helgons ande — efter hennes tro — ändtligen förbarmade sig öfver hennes innerliga ånger och visade henne den målare, som vore i stånd att åt henne måla en lika vidunderlig bild som den uppbrånda. Båda skyndade nu oförtåfvadt till byn, der den otåligt våntande systern jublande mottager henne och betraktar målsren med helig båfvan, i tanke att hans skyddsande fört honom dit från fjerran lånder, i det enda åndamålet att han skulle måla en helgonbild åt dem. (Fortsåttn.) AA F——— — em SAY MH D