belågen, och skog skall der vara, eljest köper jag beståmt ingen. — Och då du så får seglat i några år och förtjent litet, så skall du köpa mer gård, så att vi kunna föda oss på den. Och så skall du bli bonde och jemnt vara hemma och ej långre öslacka på sjön. Det vore det båsta af allt. — Åhja, det kan vål hånda, att jag stannar hemma, seen jag sörtjent något; men det blir nog ej så snart. Så sutto de begge unga och uppgjorde planer för sin framtid; planer, hvilkas förtråfflighet bestod deri, att de, enligt all sannolikhet, skulle, i en icke långt aslågsen framtid, kunna realiseras. Anna och Gustaf hade långe haft, som man såger, ett godt öga till hvarandra, och deras kårlek, långtifrån att motverkas, gynnades tvertom af deras fåder, som gerna sågo sina barns förening, ehuru de ej ånnu på ett par år ville höra talas om brölopp, ty Gustaf hade ej ånnu förtjent något, som kunde förslå till bostads och husgeråds m. m. anskaslande. Han var dessutom blott 22 år och Anna 18, så att det ånnu var god tid. (Fortsåttn.) nd