— — ————— dålden på Stenskår (så heter den ifrågavaran: de lilla dn) börjar redan betåckas med en grönskande gråsmatta. Från fönstret i den lilla stugan ser man handelsfortyg och fiskar båtar om hvarandra komma och gå. Allt är rörelse och lif. Allt bebådar att naturen uppvaknat ur sin långa viuterslummer. Äfven i den bekanta fiskarstugan år mer rörelse ån vanligt. Gustaf skall nemnligen i dessa dagar afsegla, och Anna år i synnerhet sysselsatt med hans utredning. Fartyget, som ban skall med, ligger en sjerdedels mil från Stenskår, och år redan påtokladt mn det dröjer vål ånnu ett par dagar med afseglingen, ty skepparen år ej fårdig ännu. Det år Tisdags afton; den lilla familjen amlas kring det tärsliga dvällsvardsbordet: samtalet angår i synnerhet Gustass förestående afresa, som troligen kommer att ske påföljande Thorsdag. Efter måltiden och sen Anna borttagit qvarlefvorna af densamma, och estökat i ordning något, såtta sig Gustaf och hon på tråsoffan långst bort i stugan, och börja der sins emellan ett nåstan hviskande samtal. — Det år mycket ledsamt, sade Ånns, att du så hår skall fara ifrån oss, om du åndå jämnt kunde få vara hemma, så vore det bra I roligt.