Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1852, sida 1

vattnas den gamles ågon af saknadens och mähånda åfven långtans tårar. Men detta å! ej den enda sorg, som den gamle sjömannen måst båra: hans åldste, mest ålskade son (han var nemnligen till utseende och lynne sin mors bild), Johan, har han åfven långe begråtit såsom dåd. Johan var, liksom fadren, sjöman, och gick får 10 år seen med ett större fartyg från Götheborg till Amerika. I NewOrleans insjuknade han i gula febern och kom på ett sjukhus, hvarest han blef qvarlemnad, emedan fartyget, som han for med blef fårdigt och afseglade, under det hans sjukdom fortfor. Som han ej seen låtit höra af sig, så anses han af de sina som dåd. Och denna deras Ofvertygelse styrktes ånnu mer deraf, att en af hans skeppskamrater berättade, att han, som oaktadt kaptenens förbud, hade dagen fore sin afresa besökt den sjuke, fann honom så håftigt angripen af febern, att han icke ens igenkånde honom, sin ungdomsvån ech kamrat. oo Då gubben Sjöstråm ej långre orkade fara på sjön, sålde han sitt lilla hus på fisklåget och flyttade till sin svåger, hvarest han icke utan skål hoppades finna deltagande vånner. Till detta beslut var Anna en icke obetydlig orsak, ty han ålskade henne lika mycket för hennes milda våseende och trågna arbetsam