Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 2

Jonsson och år fiskare. De gamle äro inbegripna i ett lifligt samtal. Lätom oss höra hvad de såga hvarandra. Sjöström: Jag vill icke höra talas om det. Lars Jonsson: Ja, men jag såger att det år för mycket. Jag vill ej lefva på andras bekostnad, så långe vår Herre ger mig krafter, att sjelf förtjena mitt bröd. — Men tror du då att jag vill det? Fast jag år gammal och ej duger till att arbeta, så skall jag likvål ej ligga någon till last, så länge jag eger några styfrar qvar, och jag hoppas, att de skola råcka till i min tid, — Det år godt och vål, men icke skall du söda oss. Har icke son din, Gustaf, hvar höst han kommer hem, årter och gryn med sig sör hela året? Plockar du icke sjelf och arbetar här hemma så godt du kan? Har du icke hållit -Backorne-i stånd, alltsen du kom hit? Har du icke pyntat upp stugan, så att hon innantill år den vackraste siskarstuga, jag har sett? Och har du icke nu köpt en half famn ved, så att vi ha brånsle nåstan för hela vintern? Jo, Sjöström, jag såger beståmdt, att det år förmycket. J åren dessutom två, som draga till huset och jag år blott en. Om du nu tror att penningarne råcka till för dig, så bör du likväl icke misshushålla med dem. Gu