Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 2

uppehålle; så har jag måst göra. Men hvar år Gustaf i qvåll? Knappt hade gubben yttrat de sista orden, förr ån några hårda stampningar hördes utanför dörren, hvilken i detsamma öppnades, och en ung reslig man steg in. Han bar i ena handen ett knyte och i den andra en liten korg full med hackadt granris. God qvåll, helsade han och skakade af sin ludna fårskinnsmössa den snö, som under vågen lagt sig på den, samt tog af sig en vid sjömansjacka och hångde den på en spik å våggen. Och nu år han klådd i den tått åtsittande rundtröjan-, hvilken visar hans kraftfulla och proportionerliga våxt i en icke ofördelaktig dager. Af en blick på gubben Sjöström och den unga mannen, slutar man lått till, att de åro far och son. Det år samma regelbundet vackra, markerade anletsdrag hos ynglingen, som hos gubben; de åro endast mera fylliga och ungdomliga hos den förre, än hos den senare; samma mörka, blixtrande ågon; den unge prydes af samma korpsvarta hår och skågg, som åldren hos den gamle öfvergjutit med sin silfverglans. Öfver hela den unge mannens våsende hvilar detta uttryck af hurtighet och gladt mod, som åro de slesta sjömån så egna. (Fortsåttn.)