Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1852, sida 2

staf har väl ingenting emot att det blir litet ösver. — Jaså min käre Lars, du råknar Anna för ingenting du; men jag såger dig, att hon ensam gör så mycken nytta, som jag och Gustaf tillhopa. Hur skulle det gå med ditt fiske, om du skulle vara tvungen att sjelf koka åt dig och hålla allting helt och rent? Jag tror att det då ej blefve mycket med det. — Ja, tösen år nog snåll (Gud vålsigne henne!) men i alla fall .... — Och du vill vål icke, att jag skall sitta och -hänga-, utan att ha något i händerna, då kom jag att leds ihjäl; något måste man plocka med. Så fick jag i somras se ett par af mina gamla fårgburkar med litet torkad fårg uti, som stodo och skråpade på en hylla. Jag tog litet af din olja och mjukade upp fårgen med, och smetade öfver alltihop, så att Anna ej skulle ha så mycket besvår med att hålla det rent. På det viset år hela grannlåten tillkommen, och den kostar ej så mycket som ett enda mål mat till mig och Gustaf. Och hvad det betråffar, att Jag skall spara för Gustafs råkning, så bryr jag mig det alldeles icke om; misshushålla vill jag visst icke, men ej eller vill jag fara illa för hans skull. Han år ung och rask och kan arbeta och sörtjena till sitt