mellan den röda monarkien oeh den röda reubliken. Ytterligare om nöden i Wermland. (Utdrag ur ett bref från domhafvanden i orten, dateradt den 4 dennes.) Du har icke misstagit dig ifråga om den tterliga nåden i Östmarks och Wermlands Mriga. dit angrånsande, Finnskogar. — Annat ån fattigdom har der aldrig funnits och om menniskorna ån voro såsom englar, skulle de dock numera, åfven med den yttersta omtanka och anstrångning, aldrig kunna i den orten ernå annat, ån den torstigasto föda för dagen, sedan skogarne, deras förra hufvudnåring, nu äro förödda och deras förådlade produkter gångna till andra lånder. Jordbruket, som består af frostlåndta myror eller åkertäppor fulla med stenrösen och med ett å slåta berghällar hvilande jordlager. som på många ställen blott år några få tum djupt och der såden mycket snart förtorkas, kan i de mest fruktbara år endast lemna omkring I:del af den spannemålsafkastning, som folket för sitt årliga lifsuppehålle behöfver. Återstoden har kunnat fyllas genom kol-försäljning, arbetsförtjenst och medelst skogsasbrukning, men nu då förra årets skörd totalt felslagit, emedan regnvåder hela sommaren hindrade sädens mognad, och srostet slutligen förstörde kraften i sjelfva halmen, medan den ånnu var grön samt någon kärna ej ens hann att bildas och då potäterna åsven bortfråso samt stadnade i våxten vid nötters storlek, äger arbetaren ej bråd att dermed uppehålla sig under arbete vid milan eller annan sysselsåttning och ån mindre att fylla de hemmavarande, ej arbetsföre barnens behof — med ett ord, han saknar förlag, som år nödigt för att kunna arbeta för morgondagens lifsuppehålle — han åger intet — han måste afundas våra hundar deras föda, då han nödgas från suruträdens bark hemta sitt lissuppehälle och tillgripa den frusna halm, som hans på utmåtnings-auktion nyss sålda nötkreatur ej ens velat åta. Dessa södoämnen användes i hemmet någon tid, men då barnen deraf börja bli utmårglade och krafterna astaga åfven hos föräldrarna, begifva sig hela familjer ut på tiggeri, och de åga i sanning ej någon annan utvåg, om de icke hafva mod att hemma då af hunger. Jag har nyligen hört ett par såder försäkra mig, att de heller ville dö af svält, ån tigga, om de blott hade mod att se barnen då före dem, men att de ej mågtade uthårda det sednare, utan derför nödgades tigga eller stjäla. Den ene af desse fåder, en 24 årig gift man, afgaf denna förklaring nästlidne Lördag, inför min domstol, der han var tilltalad för stöld af något hafra, som han behöfde till söda åt de sina dfver Jul-helgen. Gråtande och ångerfull erkånde han genast och omtalade sin nåd, såsom enda motivet. Han dömdes till 7 dagars vatten och bråd, men håktades icke. Derefter sade han mig, att han fruktade ej för straffet, ty han hade ej på ett år åtit så godt bråd, som han hörde att arrestanterne erhöllo, men han fruktade för nåden hos hemmablifvande hustru och 2 små barn och för det han sjelf skulle nödgas tigga under vågen till Carlstad, emedan han ej ågde det ringaste att lefva utaf. Upplyst om, att han skulle få kronoskjuts och fångförtåring, blef han nöjd i den delen, och lånsman Robsahm lofvade åfven att rangera något för hans hustru. Hundradetals betlande familjer stryka nu öfver hela lånet och anlita medlidandet i högre grad ån mången för egen bergning tål vid. Under min resa såg jag slerestädes barn, sofvande å landsvågen i 16 graders köld, på en öppen kälke, dragen af deras moder, hvilken, likasom hennes gående och tiggande medsölje, var föga skyld emot kylan. Färdas man förbi en dötr och finner der stående en af några bråder hopslagen liten kista eller lår med lock och slådmedar derunder, så år man såker, att i låren, om locket öppnas, finna ett par svarta, i trasor höljda små ungar, som sofva och ej velat våckas, emedan modern år inne och får sin hunger måttad, för att derefter kunna ge barnen di.