Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1852, sida 2

att jag aldrig druckit en sådan klunk, hvarken före eller sedan, ty når jag tog flaskan från munnen, var den aldeles tom. — Jag befann mig på en smal bergskam af omkring tre alnars bredd och med en svag lutning åt ena sidan, hvilken på detta sått förlångde i sig en betydlig stråcka och var betåckt med en brinnande het aska, som var så lös, att foten vid hvarje steg nedsjönk deruti högt ösver fotknölen. Vi hade knappt gått femtio steg utåt denna kam; beståndigt i nordlig riktning, förrån vi plåtsligen hörde en dof åska, efterföljd af en sruktansvård knall, ungefår som då en mina springer, och ett Ögonblick derefter voro vi höljda i en gulaktig svafvelrök. Jag stannade plötsligt vid tanken på de afgrunder, hvilka hotade på båda sidor, om vi veko det minsta ur vår kosa. Å Ö hry er inte om det der! jag känner de der konsterna! sade min lilla cicerone, i det han fattade min hand och hastigt förde mig framåt. (Fortsåttn.)