Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1852, sida 1

Jag fann, att jag borde lemna dem allena och tog farvål af dem begge. Gossen gjorde min af att följa mig. — Vill ni ånnu en gång anförtro mig er Cecco, till en tur uppåt berget? frågade jag Donna Michele. — Och det kan ni fråga! sade hon leende. Då år han åtminstone i godt sållskap så långe, och det år någonting nytt för honom. Hon lade hastigt fikon i ett stycke papper och stack detta, jämnte fogliettan in på hans bråst. Ni kan nog komma att behöfva det, når ni kommer upp på toppen! sade hon vånligt, i det hon ånnu en gång räckte mig handen. — Jag hade redan kommit ett godt stycke upp på berget, då jag vånde mig om för att kasta ånnu en afskedsblick på hennes gåstvånliga boning. Hon stod ånnu i dörren, mellan de gröna vinrankorna, såg efter oss och hälsade med handen. Jag var så fördjupad i dessa vexlande intryck, att jag knappt mårkte huru den ena passageraren efter den andra kom mig till mötes. De hade fått nog af första försöket att bestiga kåglan och återvånde redan. Vågen slingrade sig ånnu beståndigt genom blom strande vingårdar; ändtligen upphörde all vegetation, och vi stodo nu framför sjelfva käg