Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1852, sida 1

— Det år edert, sade jag till henne. Den främmande herrn skänker er denna börs, emedan er man offrat sitt lif för hans landsmån. — Hör du! ropade Michele jublande, i det hon skakade börsen, så att guldstyckena söllo klingande på bordet. Det hår år ditt! det år alltsammans ditt! Hår du, Catharina! Nu år du rik, den rikaste på hela ån. Du kan lefva som en prinsessa, och du kan låta gossen hår — hon lyfte barnet högt mot taket — gå i skola i Lipari eller i Messina om du vill, så att han kan blifva lika lård som Jacopo. Denna sista tanke tycktes liksom våcka Catharina. Hon log plötsligt genom tårarna, fattade håftigt Donna Micheles hand, pekade först på det i sången slumrande barnet, sedan På sitt eget och gjorde dermed en rörelse med handen, liksom om hon pekat ut öfver hafvet. — Jag förstår dig nog, du ånglagoda Catharina! sade Donna Michele. Du menar, att de skola följas åt båda två, både din och min, och låra någonting tillsammans. Catharina nickade ifrigt. — Ja, Gud vålsigne dig derför; ty penningar åro goda nog, men kunskaper åro ånnu båttre, tillade hon, i det hon tryckte henne i sina armar.