Han supponerar att vid första nys om ett insall, 6568 man af garderna skulle qvarstanna i Windsor och London, att garnisonerna i Portsmouth, Plymouth och Chatham skulle förstår kas med 3000 hvardera och att det skulle återstå en välöfvad och disponibel armå af 64,432 man. Den skulle delas i 3 korpser för att på jernvågen med stor skyndsamhet skickas emot de 3 invasions-armerna. Men med hvilken skyndsamhet? Det erfordras icke mindre ån 436 vagntåg o. 600 lokomoliver för att på 12 timmar transportera dessa trupper till deras beståmmelse. Fienden skulle således, innan de anlånde, hafva haft tid att uppbryta skenorna, rikta kanonerna på trångerna och så taga sina anstalter, att den fångade alla soldaterna som ankomme på Jernvagen. Hvad utgången af kampen betråslar, öfverlemnar kapten Maurice den åt ödet, men gör dock den anmårkningen att hvarje engelsk truppkorps år underlågsen sin motståndare och att engelska artilleriet knappast år presentabelt. Times granskar dessa kalkyler och erkånner deras riktighet. Den försåkrar att det år omöjligt att hindra en dylik styrka från att ösversara kanalen och att, för öfrigt, England, i stållet för 3 armkorpser, icke har i beredskap en enda att såtta emot en infallande fiende. Hvad betråffar sannolikheterna af ett infall, anser den engelska tidningen dem som afgjorda samma dag som Frankrike förklarar England krig. Men på samma gång tror Times ett krig icke vara möjligt, så långe som i Paris ensamt behöfs en garnison lika stor som krigsmakten i hela Storbrittannien.