Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1852, sida 2

karl), ett par ögon som altarljus, och duo gambe come colonne! (ett par ben som pelare). Han friade och fick ja, och det var just hela olyckan! Då talet föll på Jacopo, rodnade Catharina; den spåda, som hon bar på armen, började gråta; hon gungade barnet på armen, men då det icke ville tiga, drog hon den stora halsduken, som hon hade på hufvudet, tåtare tillsammans om halsen och lade det till bröstet; men barnet fortfor att gråta. — Kom hit, Catharina, med den lilla skrikhalsen! jag skall nog få den att tiga, sade vår vårdinna med ett hjertligt leende. Hon tog barnet från modren, och med en oskuld och rättframhet, som karakteriserar dessa naturmenniskor, sköt hon sitt lintyg åt sidan, och lade det bleka barnet till ett yppigt och skönt sormadt bröst. Barnet tystnade i ögonblicket, och den stackars modren såg på det med ett obeskrifligt uttryck. — Sade jag icke det! yttrade Donna Michele leende; men du år alltid rådd för att det icke skall råcka till åt purken derborta. Hon pekade bort åt rummet, och nu såg jag på sången ett litet barn, som sof lugnt med friska, mörkröda kinder. Jag betraktade denna scen med en kånsla, som gränsade till andakt. Engelsmannen hade stigit upp och — denna