Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1852, sida 2

———55——5— ——— trodde sig vara kommen i paradiset når hon började sjunga. Ja, då skulle ni hafva sett henne! Hon var den vackraste qvinna på hela ån, och personer hår på stållet, hvilka varit på de långa resorna till Messina och Palermo, påstodo, att hon var den vackraste qvinna i hela verlden. Jag mårkte att vid dessa påminnelser ett smärtsamt leende for åfver den stummas lidande ansigte: det liknade ett blekt astonskimmer på en ruin, men en ruin, lik så många andra i detta land, hvars ojemnförliga skönhet ingenting varit i stånd att utplåna. — Och så kom Jacopo och friade, fortfor donna Michele. Det var en qvick gosse, som lärt mera än alla vi andra; han hade varit hos munkarne på Lipari, och de hade lårt honom både att låsa och skrifva .... Ja, det år ömkligt, min båsta herre, huru vi uppvåxa hår! Hår gå de vålsignade barnen — hon stråk Cecco kärlekssullt i håret — och skjuta upp i Guds fria natur, i regn och solsken, liksom vinstocken. Ingenting låra de, ty vi hafva sjelfva icke lårt något; och om det skall blifva någonting af dem med tiden och gifva någon frukt, det ligger i Guds hand! ... Men vi kommo ifrån Jacopo. Ja, lård var han, och en dugtig sjöman var han också, och dessutom un bel pezzo duomo (ett vackert stycke till