—————ö—ä2f— dats henne. Derpå började hon äter packa sin korg full af lifsmedel och frugter. — Det år förmodligen en maskors till er man, som skall ut på sjön? sade jag till henne. — Nej! svarade hon, för honom har jag redan sörjt, Den hår år för det der stackars barnet, om hvilket ingen bekymrar sig, sade hon och pekade på den unga, fattiga qvinnan. Denna råckte henne sin magra hand och nickade till henne med ett underbart talande uttryck. — Det år bra, min lilla Catharina! jag vet mycket vål hvad du vill såga, sade hon och klappade henne på kinden. Det stackars barnet, hon år stum! tillade hon, våndande sig till oss. — Hvad såger ni? stum! utropade jag bestört och närmade mig deltagande. Den stumma fåstade sina stora, uttrycksfulla ögon på mig. Jag tyckte mig i dem kunna låsa en hel historia af lidanden; men jag förvånades då jag i detsamma mårkte ansigtets vackra form: det var den renaste grekiska profil jag någonsin sett. — Har hon alltid varit stum? frågade jag rörd. — Ack nej! Ännu för ett halft år sedan hade hon en röst som Santa Cecilia, och man h t