rättade oss, att han hette Cecco, att hans fader också hette Cecco, men att han var nere vid stranden, emedan han skulle ut för att sänga hummer: att hans moder deremot alltid var hemma, emedan hon skulle torka vindrufvor uppe på taket, och att deras vingärd läg något högre uppe på berget. Det roade mig att höra hans prat, ty Engelsmannen var, om möjligt, ännu mera tyst och sluten ån nägonsin förr, och det låg i hans blick ett melankoliskt, nästan smärtsamt utryck, som jag mycket väl kunde förstå, når jag tänkte på historien vid Segeste. — ÄEcco!ropade gossen plötsligt och pekade på en liten vånlig hydda, hvilken låg liksom begrafven mellan vinrankor. — Det der år vårt hus! Vill ni icke gå in och dricka ett glas vin? Vi ha det båsta På hela ån. Sard un festo per la mia madre! (Det skall blifva en högtidsdag för min moder). Det var mycket qvalmigt bland de höga vinrankorna. mellan hvilka vågen slingrade sig. Jag tyckte sörslaget icke var att förakta och såg på Sir Williams, för att inhemta hans mening. Han nickade ett tyst bifall och vi följde den lifliga gossen, som muntert sprang förut, åtföljd af hela gossesvärmen, får att anmåla vår ankomst.