Jag var ep af de sista som kom i land. Då jag började vandringen, som beståndigt går i ligrag. såg jag således redan hela den brokiga svårmen af ångbåtspassagerarne röra sig i en lång slingrande rad uppåt bergets sluttning. Det såg bokstasligen ut som ett mängsärgadt band, hvilket slingrade sig mellan de gröna vinlöfven. Ibland de aldra första kunde jag urskilja den unga Schlesiskan och filologen, som hade passat på tillfället och kommit sina rivaler i förvåg. Utan tvifvel plägade han henne åter med ett anfall, ty jag såg att hon ett par gånger vånde sig om, liksom ville hon se efter om ingen funnes i nårheten, som ville förbarma sig öfver henne. Engelsmannen och jag slöto truppen, och bakefter oss kom en hel mångd halfnakna barn, hvilka betraktade oss nyfiket och tycktes ger na vilja göra vår nårmare bekantskap. En liten gosse med råd mössa och ett par eldiga ögon var den första som bröt isen. Jag hade för aftonens skull medtagit en dfverrock, som jag bar på armen och den han erbjöd sig att båra åt mig. Jag lemnade honom den med nöje, och det var tydligt, att han kände sig icke litet stolt öfver detta förtroendevotum, och att han från detta ögonblick erhöll ett slags vigt i den andras Ögon, hvilka också I betraktade honom med stor afund. Han be