Lönkrögaren Anderssons piga Carolina Lindgren instämde äfven i sitt husbondefolks berättelser. Pigan Anna Katrina Jakobsson bade inga andra upplysningar att meddela, ån att Mellgren tillsagt såvål henne som andra på krogen innevarande personer, att då han, (Mellgren) bultade på krogdörren, skulle de Öppna för honom, åfvensom att hon sett då Mellgren ville bemäktiga sig skårbrådet, i yttrad afsigt, att slåss dermed. Bagare Brundin, sadelmakare J. Eriksson och borstbindare Pettersson, hvilka bo i Dablanderska huset, beråttade: att de ifrågavarande afton blifvit väckta af ett förfårligt buller i försturan och på gården, och att de dervid hört röster yttra: om någon sticker ut hufvudet, skall han mista det. Om sjelfva slagsmålet och stenkastningen kunde de icke lemna några upplysningar. I Ofrigt upplyste de, att de äro så vande vid dylika tumultariska uppträden från krogen och bordellen, att de icke fåste särdeles uppmärksamhet vid ifrågavarande, ehuru detta varit ett af de vål!sammaste Spektakler, sedan de inflyttat i Dahlanderska huset. Man kan med skål förundra sig deröfver, alt en så förmögen man, som hr Lars Dablander, vill upplåta sitt hus åt dylika nyresgäster om ock han äf dem kan påråkna högre hyror, än eljest vore fallet; och har referenten sårskildt af grannarne blifvit anmodad, att påpeka detta förhållande, då deras vänliga föreställningar till br Dahlander resultatlöst halkat förbi kånslan för det råtta och anståndiga. Poliskonstapel Löf upplyste, att han i sjömannen Petter Johansson nu igenkände den person, som kastade honom omkull i stenhögen. För poliskonstapel Johanssons hörande uppsköts härefter ransakninsen och förordnades att, utom förut häktade Mellgren och Andreas Olsson, äfven Krans och Harström komme att i stadsbäktet afbida ransakningens utgång. AA TEEEEEEAAALL