1110110. AA A —— — kättegångsoch Polissaker. (Slut fr. föreg. n:r.) sjömännerne Petter Johansson, N. J. Pettersson, N. Pettersson, Frans Pettersson, Weiss, Andersson och Johan Johansson afgåfvo med hvarandra öfverensstäm mande beråttelser, som hufvudsakligen lydde: att sedan Fredrik Andersson ifrågavarande afton besökt dem i deras ,qvarter, på lilla Berget, och dervid tillfrågat dem hvar de ämnade tillbringa aftonen, hade de gått till Anderssonska krogen, utanför hvilken en hop folk voro församlade. Samtlige sjömånnen jemte cif gorr-arbetarne och båda Killrarna, hade genast från gatan begifvit sig upp till madam Anderssons bostad, der de fingo se konstaplarne Löf och Jobansson, hvilken senare gick emot Andreas Olsson, med förfrågan, om han vore spion, samt uppmanade honom att gå sin våg, hvilken uppmaning Olsson likväl icke hörsammade. Johansson förklarade då att ban skulle tillkalla flere poliser och gick derifstån åtföljd af Löf. Ögonblickligen störtade hela sållskopet efter ut, och nedkomne på gården hörde de aer ett förfårligt oväsen och stenkastning samt nödrop. Efter den uppfattning de hada om tilldragelsen skulle 2:ne partier bildat sig å gården och kastat sten mot hvarandra; men sjömånnen sade sig icke deltogit i tumultet, u tan så fort görligt var aflågsnat sig, dervid 4 tagit sin tillflykt upp i madam Anderssons bostad. Nödropen trodde de ha kommit från poliskonstaplarna. Enkan Magdalena Maria Andersson, som bebor några rum i andra våningen af handl. L. Dahlanders hus, och af dessa hyr ut ett rum åt 5 a 6 flickor, hvilka försörja sig med hålsömnad, berättade rörande upptrådena i hennes bostad fullkomligt lika med konstapel Löf och målaregesällen Bogren; och hade madam Andersson i afseende på våldet nere på gården sig icke annat bekant, ån att hon derifrån hört ovåsen, stenkastning och nödrop. Hennes enskilda öfvertygelse vore, att Andreas Olssen, som vid andra besöket i hennes bostad erbjudit sig att från krogen hämta förfriskning, och i den uttalade afsigten först aflågsnat sig, då föranstaltat om dörrarnas tillbomning, samt att redan före sista besöket aftal blifvit gjordt, att poliskonstaplarne skulle ha stryk, så snart de kommit ned i gården, hvilken förmodan af de under ransakningen uppdagade omståndigheter vioner största sannolikhet. På fråga om poliskonstaplarne ofta plåga besöka hennes bostad, försåkrade bon, att de 2, pögst 3 gånger tillförene varit deruppe, alltid å tjenstens vågnar. Ransakningen uppsköts härefter till Lördagen och de häktade återfördes till astadshäktet. Lördagen den 31 sistl. Januari fortsattes ransakningen rörande våldet mot poliskonstaplarne Johansson och Löf, dervid åtskillige personer hördes och berättade: Anna Elisabeth Olsson, att Andreas Olsson, Harstråm, Krans och tvenne cigarrarbetare ifrågavarande afton kommit upp till madam Andersson, der Johansson och Löf förut innevarit; att Andreas Olsson med sällskap blef utkörd af poliskonstaplarne, men återkommo en stund derefter med sju stycken sjömän, hvarvid några af dessa skola ha yttrat: är det fråga om slagsmål, så skola vi väl blifva flere om det-; att Johansson och Löf då aflägsnat sig, Johansson under yttrande, att han skulle anskaffa polisförstårkning; att såvål sjömännen, som öfrige våldsverkarne störtat efter ut och att hon en stund derefter hörde buller och nödrop ned ifrån gården. Af förekommen anledning intygade Anna Elisabeth Olsson, att Harström, som då var klädd i sin arbetsdrågt och hade hakskågg, hvilket han nu afrakat, åfven var med uppe andra gången. Isarström tillstädes förnekade denna uppgift och påstod att han redan dagen före upptrådet bortrakat hakskågget, iföljd hvaraf flera personer hördes och in tygade, att han ånnu dagen efter tumultet bar detsamma, som han först om Thorsdagen lårer borttagit. Qvinspersonerne Anna Elisabeth Rydbergs och Anna Sophia Zackrissons beråttelser överensstämde med Anna Elisabeth Olssons utsago i de delar de nårvarit vid upptrådena. Lönkrögaren Sven Andersson och hans hustru Maria Andersson upplyste, att Mellgren, Krans och Andreas Olsson yttrat inne på krogen, att de skulle gå upp till slickorna och slåss, och ville Mellgren bemäktiga sig ett skärbräde i Anderssons kök, att vid slagsmålet begagna som tillhygge, men hindrades derifrån af hustru Anderssun; tillåggande denna, att de beståmdt yttrat det polisen af sjömånnen skulle hafva stryk, äfvensom att hustru Andersson hört buller och nödrop från gården.