Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1852, sida 2

Denne prejade honom med roparen att komma ombord, och kort derefter sågo vi samma person stöta från land uti en liten julle. Det var en gammal militår, ett slags Barigel (chef för sbirrerna) eller polissergeant i en loggsliten neapolitansk uniform och en ovanligt siffig fysionomi. Han berättade oss i den aldrahästigaste ton och med handen vid mössan, att vi likaså gerna genast kunde segla vidare, ty kommendanten hade får ett par dagar sedan afrest till Volcano med en feluk och gifvit den strångaste befallning, att ingen finge komma i land under hans frånvaro. Det var ett åskslag för oss alla. — Men har han då ingen som tjenstgår i hans stålle når han år frånvarande? frågade kaptenen. — Det år jag! sade sergeanten med en viss sjelfkånsla; men jag har inte det minsta att såga, antingen han år hår eller icke. Jag år en gammal soldat, som tjenat under il re Muratte och följer endast min instruktion. Jag nårmade mig sergeanten och stack en halfpiaster i hans hand. — Fins det verkligen ingen utväg? frågade jag: Finnes hår ingen, som har någonting att såga? Hans ansigte klarnade obeskrifligt.