Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1852, sida 3

oslägsnade sig och förlorade Andreas Olsson under flykten sin mössa, den han likväl någon stund derefter återfick af en slicka, som han mått i trapporna. Eft:r en stunds förltopp återvände han jemte flere andra personer till madam Auderssons bostad, der han inledde samtal med målaregesållen Bogren och poliskonstaplarne, Som han sade sig känna. Poliskonstaplarne aflågsnade sig då genast och foljdeAndreas Olsson jemte hans sållskap med. Nedkomne i baärden, hörde han visserligen att oväsen och stenkastning uppkommit, nen förklarade, att han hvarken deltog i stenkastningen eller tråfrades af någon sten. Bland dem som voro med i högen på särden kände han igen Mellgren och Krans. Tillsrågad hvaraf han blifvit blodig om händerna, uppgar han, att han hade ett sår bakom högra örat, som han troligen kommit att vidröra och deraf blifvit blodig. Hr polismåstaren undersökte nu Örat och fann uppgiften sanningslös. Målaregesällen Bogrens beråttelse Ofverensståmde med den Löf afgifvit rörande uppträdena i madam Anderssons bostad. Tillåggande Bogren, att han, sedan poliskonstaplarne nedkommit pi gården, deriftäll hört slag utdelas och Johansson uppgisvit nödrop, samt att Bogren af de vid andra tillfållet i madam Anderssons rum bland sjömännen lällda yttranden kunnat sluta dertill, att åndamålet med samtlige våldsverkarnes besök endast afsett att ge poliskonstaplarne stryk. Häktade Niklas Carlsson Mellgren, född 1827 i Mellby Storeg. af Pardlleds socken, och hår i staden, känd för en af de vildaste öfversittare, afgaf en med Andreas Olsson likståmmig relation rörande uppträdena i madam Anderssons bostad och nere på gården, naturligtvis så, att han dervid framstod såjoskyldig, som ett nyfodt barn. Artilleristen Krans, född 1826 i Jutagården af Asige socken, Hallands lån, visste ej annat om upptrådena, ån att några cigarrarbetare och Keilrare varit uppe i Anderssonska Bordellen och der fått stryk af polisen, och att de efter återkomsten med rätta yttrat missnöje deröfver; dock utan att de fallt hot om håmd mot poliserne; att Krans icke varit med dem hos madam Andersson, och att sedan poliserne kommit ned i gården stenkastning och oväsende uppstått, derunder Krans dragit sig undan till ett aftråde; men då han icke eller der, hvarest han tråtfats af en sten, fann sig säker, hade han, jemte ett par andra kastat sig öfver ett plank utåt gatan, emedan dörrarne till utgångarna vore tillbommade. Cigarrarbetaren Olof Norlander berättade, att han i sällskap med Andreas Olsson och Harström samt Fredrik Andersson, Krans och Mellgren besökt madam Anderssons flickor, men blifvit mottagne med käpprapp och derför genast aflågsnat sig. I öfrigt beråttade han lika, rörande uppträdena, med öfrige tilltalade; likväl tillåggande, att han efter första upptrådet hos madam Andersson gått ut att söka efter kommissarien Wickstrand eller öfverkonstapel Otterman, för att för dem angifva händelsen, utan att kunna trässa dem. Norlander förnekade, att han för polisfiskalen och Bohle erkånt, det han hämtat sjömännen, men val att han händelsevis kommit i deras sällskap. Harström, som år född i Motala och arbetat på Keillers verkstad, uppgaf, att han i sällskap med Å. Olsson, Norlander, m. fl. besökt flickorna hos madam Andersson ifrågavarande afton, och att han dervid af innevarande poliskonstaplar erhållit flera slag, under yttrande af dem: ahvad ha ni hår att göra. Men förnekade, att audra gången varit uppe hos madam Andersson, äfvensom att han på gården deltagit i stenkastningen. Fredrik Andersson, född 1833 hår i staden af båttre föräldrar, berättade lika med näst föregående, rörande första uppträdet hos madam Andersson, och att han derefter gått till Lilla Berget, dit han trodde Norlander begisvit sig. Andersson kom der i sällskap med några sjömån, hvilka för honom uppgåfvo, att de åmnade besöka madam Anderssons flickor, hvarefter han skiljdes vid dem, men sammanstötte ånyo med dem utanföriDahlanders hus, der åfven Norlander antråffades jemte en hop ardra personer. Efter någon öfverläggning gingo samtlige in, och större delen upp till madam Andersson, hvarifrån de återvånde till gården, der stenkastning börjades. Andersson flydde då af fruktan för stryk, så att han icke hörde hvarken nödrop eller annat ovåsen, och hade han följaktligen icke deltagit i tumultet. (Forts.)