Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1852, sida 2

jag uppriktigt skriftar mig. — Ni påminner er vål, fortfor hon, i det hon sörsigtigt såg sig omkring, liksom fruktande att blifva hörd, ni påminner er vål den lilla scenen med Engelsmannen och kikaren, första gången ni var ombord med oss? — Ja, mycket vål, svarade jag; jag påminner mig också, att den goda Sir Williams vid samma tillfälle såg på er med ett par Ögon, som kommo mig att anstålla åtskilliga betraktelser. — Det glåder mig, ty jag kan då tala med mera frihet. Hvad ni då iakttog, måste naturligtvis sedermera åfven våcka min uppmårksamhet, så mycket mer, som alla de andra gjort samma iakttagelse. Jag vill dermed icke såga, att den minsta efterhängsenhet låg i hans uppförande; tvårtom var han i detta afseende en fullkomlig kontrast till min årade landsman, filologen, som ni kallar honom... — Som naturligtvis, afbråt jag henne, icke blifvit afskråckt vid första försöket. (Fortsåttn.)