Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1852, sida 2

tiga sig, och kring hvilken den då lekte, lik sjärilen omkring blommorna, med den sriskhet och det behag, att han förekom mig icke allenast som en af Musernas utvalde, utan snarare som en af de djupast invigde. Vi hade i Messina fått oss en lots, som skulle föra oss genom Charybdis; men hafvet var fullkomligt lugnt och seglatsen utan ringaste fara. Jag såg icke eller det aldra minsta till detta fruktansvårda odjur, som, enligt Homers berättelse, tre gånger i dygnet slukar hassvattnet och tre gånger gifver det tillbaka; deremot såg jag den unga schlesiska damen med spanande blickar och synbar oro söka något, som hon ej var i stånd att upptåcka. — Ni tycks hafva förlorat något.. Kan jag vara er till någon hjelp? frågade jag. Hon tackade mig förbindligt, men med en förlågenhet, den hon icke förmådde dölja. — Det år mig aldeles obegripligt, stammade hon, det år icke annat ån ett papper .... Jag vet att jag icke lemnat det ifrån mig... Skulle jag verkligen af ovarsamhet rifvit upp det? .. Hon började att ifrigt söka i sin resväska. — Ett papper? återtog jag. — Ja, som jag för i ville vara utaf med. J