vIes vers jaillisent, les miens coulent, Dieu leur fit un lot different; Les miens dorment, et les tiens roulent, Je suis le lac et toi le torrent.Når man vet hvad ett parisiskt beröm vill såga, åfven i Europas större hufvudståder, så inser man lått, hvilken betydelse detta skulle få på Sicilien. Från detta ögonblick var Regaldi Sicilianarnes afgud, hans portrått fanns i hvarje budoar och i hvarje bod, och man nåmnde honom redan vid sidan af Gianni och Sestini, Vincenzo Monti och Rosa Taddei, dessa utmårkta snillen, dem det nyare Italien nåmner med stolthet. Till följe af det andliga frimureri som herrskar emellan poeter, hvad språk de ån må tala, gjorde vi snart nårmare bekantskap med hvarandra. Regaldi talade vål och gerna. Hans blick var eldig och uttrycksfull, och, allt efter samtalets vexlande intryck, ån flammande af inspiration, ån försmåltande af vemod. Han talade om sitt fådernesland med en kårlek, en beundran, en förtjusning, som oemotståndligen hänryckte mig. Jag sökte ett par gånger att gå något djupare med honom i ett och annat åmne, men detta undvek han ständigt: deremot grep han ofta, liksom i samtalets flygt en eller annan våndning, en eller annan tanke, den hans fantasi tycktes bemäk