Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1852, sida 2

;an vinlöfvet, hvilket bildade liksom en skilevågg mellan de två parallelt löpande gängarna, varseblef den tyska professorn och den unga damen srån Schlesien. Hon böll i sin hand en asbruten granatgren, på hvilken hon säste sina blickar med ett uttryck af sörlägenhet eller otålighet, jag vet icke hvilketdera: han deremot talade mycket ifrigt, och det låg beståmdt en visssentimentalitet i rösten, hvilken utgjorde en besynnerlig motsats till den pedantiskt docerande tonen, som eljest var honom så egen. — Denna naturskönhet år tom för mig, ty jag kånner mig så ensam. Den fattigaste flåck på jorden skulle vara mig kårare, om den förskönades ... mera kunde ej mitt öra uppfånga, men detta var tillråckligt för att såtta min fantasi i rörelse. Stackars flicka! tånkte jag för mig sjelf. Återigen ett kurtis-anfall! åter ett angrepp att afslå! ... om hon sörösrigt bryr sig om att afslå det . . ännu år det blott en tiraljörfåktning med förposterna; hvem vet huru det går når han förer sin hufvudstyrka i elden. . . . Fördjupad i dessa reflexioner fortsatte jag samtalet med Österrikaren temmeligen sragmentariskt. Då vi kommo till slutet af gången, vånde vi om och gingo samma våg tillbaka. Snart hörde jag återigen fotsteg; det det var desamma, men förhållandet var nå