Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1852, sida 2

rysningar vid åsynen af dessa oerhörda, af sackelskenet svagt belysta, grafhvalf och gator med celler och colombarier på båda sidor, togo vi vågen till stenbrotten och Dionysii öra, och, för att sluta utflygten poetiskt liksom den begynt, förde jag dem slutligen till skalden Platens graf vid Villa Landolini. Sållskapet hade spridt sig i de skuggrikaste delarne af denna förtrollande trådgård, som de sicilianska skalderna jemnfört med Armidas. Oaktadt det först var i slutet af April, doftade redan jordgubbarna från sina sångar, och de skönaste och sållsyntaste blomstervexter hade utvecklat sin fårgprakt. Mandeltrådets snöhvita blommor vajade för hvarje vindflågt, foglarne uppståmde sina sånger i myrtenhäckarna och orangeträden nästan dignade under den dubbla bördan af blommor och frukter. Fördjupade i samtal gingo jag och en af de österrikiska oflicerarne in uti en pergola, hvars kraftiga vintråd bildade ett sammanflåtadt tak öxer våra hufvuden. Vi beundrade just huru besynnerlist solstrålarna spelade genom löfvet och betäckte den brunaktiga gången framför våra fötter med tusentals eslänsende hvita ljuspunkter, hvilka vidgade sig och drogo sig tillsammans med den mest pittoreska skönhet, då jag i detsamma hörde fotsteg i nårmaste sidogång, och emel