Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1852, sida 2

stan oföråndradt; hon stirrade på sin granatgren, och han talte ånnu beståndigt, men i en hviskande ton. Det var omöjligt att höra det minsta, men uttrycket i hans ansigte och hållning tycktes beträsssa min förmodan. Anfallet forceras, tånkte Jag åter. Fienden försöker det ytterstal Det är ett verkligt frontanfall. Skall hon vål afslå det? eller skulle hon redan vara i begrepp att stråcka vapen? — Österrikaren och Jag hade blifvit tysta. Måhånda hade han mårkt att mina tankar voro sysselsatta på annat håll, kanske också att hans hade tagit en annan riktning, nog af, vårt samtal afstannade småningom, likt en flod som förlorar sig i sanden, och vi gingo stillatigande vid hvarandras sida. — Jag blef dem nu åter varse mellan löfven och beslöt att anstrånga mina hörselorganer så mycket som möjligt. Denna gång var det alldeles överslödigt, ty den unga damen såg på en gång upp från sin granatgren och frågade högt, liksom i en asbrytande ton: Apropos, hr prosessor! mårkte ni uppe på theatern i öfversta våningen ... — I populariet, råttade prosessorn. Ja förlåt, ganska rått, i populariet, den underliga kolossala inskriptionen som gick långs utåt halfbågen ... — -Utät circumcinctionen, rältade professorn. . . . (Forts.) AAA TTE