Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1852, sida 1

och salt i all maklighet, pustande röken ut öfver hafvet; Engelsmannen mönstrade sina lådor och koffertar; en förnåm ung dam, som jag senare hörde, en prinsessa Serradifalco, satt eller råttare låg tillbakalutad mot hytten uti en stor håg af brodderade kuddar och med en pall under fötterna; ett par neapolitanska herrar nårmade sig vårdnadsfullt, föratt göra henne sin uppvaktning. Prinsessan nickade värdslöst med hufvudet, utan att föråndra sin ställning. och talade i en förnåm, sjuklig ton. Jag tyckte det vara osmakligt att se derpå, och vånde mig åt annat håll. Ett par herrar singo fram och tillbaka på dåcket och vexlade alldagliga talesätt, det var tydligt, att den ömsesidiga hösligheten utgjorde enda stödjepunkten för samtalet. Några åldre och yngre damer hade bildat en liten grupp; de visade hvarandra arbeten af bernsten, lava och koraller, dem de inköpt i Catania, och samtalet vånde sig omkring priserna, som de betalt för dem. Detta var icke eller roligt, och jag började redan i tysihet glådja mig åt, att jag icke i fjorton dagar skulle vara bunden vid detta sällskap. Borta vid skorstenen hade de österrikiska officerarne låtit duka ett frukostbord och höllo en plats ledig för mig. Under dessa anståndigheter var detta det båsta parti jag kunde taga; jag slöt mig således